"Lagen om eget boende fungerar inte"

I dagens Svenska Dagbladet publiceras en debattartikel där kommunstyrelsens ordförande i Malmö Katrin Stjernfeldt Jammeh, tillsammans med MKB Fastighets AB och fem andra fastighetsbolag, vill förändra lagen om eget boende.

”Hur skulle du vilja bo? Fem personer i en etta? Sex personer i en tvåa? Eller tio personer i en tvårumslägenhet?

I våra storstadsregioner är det dessvärre inte ovanligt att människor bor så. Det var inte tanken 1994 när EBO, lagen om eget boende, infördes. Då sågs den som en frihetsreform. Lagen skulle bidra till en snabbare etablering av nyanlända i Sverige genom att minska omhändertagandet och förbättra integrationen. Att människor kan bosätta sig var man vill, är ingen orimlig tanke. Tvärtom är det en självklarhet för de allra flesta, och i grunden något positivt.

Men verkligheten är mer komplex. En enskild lagstiftning måste fungera i symbios med en lång rad andra regelverk och omständigheter. När det gäller EBO-lagen är det uppenbart att den inte fungerar. Den måste därför förändras, men på ett sätt som utgår från att människor vill kunna styra över sina egna liv, även som nyanländ i ett nytt land.

Problemen med dagens lagstiftning är flera, både för enskilda individer, för ägare och förvaltare av hyresbostäder, för Sveriges kommuner och faktiskt för samhället och Sverige i stort.

I korthet ger EBO-lagen en person som väntar på besked om uppehållstillstånd rätt att flytta till ett eget boende på den ordinarie bostadsmarknaden.Det är en sympatisk och rimlig ordning, kan tyckas. I verkligheten råder däremot stor brist på bostäder som nyanlända kan efterfråga. Enligt årets Bostadsmarknadsenkät från Boverket råder det en bristsituation i 240 av landets 290 kommuner. Det är 57 fler kommuner som rapporterar brist på bostäder än året före. Även om bostadsbyggandet nu har tagit fart, så finns det av naturliga skäl en eftersläpningseffekt. För en nyanländ person är det ofta en hopplös situation att få tag på en egen lägenhet till sig och/eller sin familj.

Lösningen blir därför i bästa fall att bo inneboende hos vänner eller landsmän, eller i värre fall hos någon som man hamnar i en beroendeställning till. Allt för ofta uppstår extrem trångboddhet med två eller tre gånger så många personer i en lägenhet än vad den är lämplig för.

I många fall blir situationen ohållbar för den asylsökande och för hela familjer som tvingas leva i social misär, eller i värsta fall i hemlöshet. Trångboddhet leder till sociala problem i familjen, till att barn inte kan läsa sina läxor och klara skolan och till oro i närområdet, när ungdomar känner sig tvingade att fördriva tiden utomhus på grund av trångboddheten hemma.

För kommunerna, som enligt sociallagstiftningen har en skyldighet att se till att alla, och i första hand barnfamiljer, får tak över huvudet, innebär det att när ett EBO-boende inte längre fungerar så måste kommunerna ta ansvar för att ordna nytt boende, och dessutom stå för kostnaderna, trots att flyktingmottagandet är ett statligt ansvar. I praktiken lämpas alltså ansvaret och kostnaderna över från Migrationsverket till Sveriges kommuner när ett EBO-boende havererat.

För ägare och förvaltare av hyresbostäder innebär trångboddheten och den snabba omsättningen av hyresgäster att lägenheter och gemensamma utrymmen slits ned i en mycket snabbare takt än vad som är att betrakta som normalt slitage. Ventilation och våtutrymmen i fastigheterna är inte anpassade för två, tre gånger så många hyresgäster som normalt, och följderna blir fuktskador och mögelbildning. Den snabba omsättningen av hyresgäster sliter ned väggar, golv och vitvaror snabbare än normalt. Följden blir kostsamma renoveringar och ett betydligt dyrare underhåll av fastigheterna än vad som ligger till grund för hyressättningen. EBO leder också till att det förekommer handel med adresser.

Det ligger således i både de enskilda individerna och familjernas, fastighetsägarnas, kommunernas och hela Sveriges intresse att EBO-lagstiftningen reformeras. Vi ser grundtanken med EBO-systemet och vi tycker att det är rimligt att enskilda människor ska få så stor makt över sina liv som möjligt. Men när en lag och ett system inte fungerar när det tillämpas i verkligheten, då måste man tänka om. Diskussionen har pågått länge nog. Det är nu dags för riksdagen att agera.”

Katrin Stjernfeldt-Jammeh, KSO, Malmö stad

Erik Sellin, VD, Balder

Mikael Granath, VD, Wilhem

Olof Andersson, VD, Trianon

Patrik Hall, VD, Heimstaden

Peter Strand, VD, Victoria Park

Terje Johansson, VD, MKB Fastighets AB